Det har börjat poppa upp en massa reklam för diverse produkter på den här bloggen. Eftersom jag inte vill att mina  svaga läsare undermedvetet börjar tvångsköpa ögonfransförlängare bara för att dom är beroende av världens bästa triathlonblogg så lägger jag härmed ner allt skrivande. För er som vill egna er tid åt att köpa en riktigt stor hög med prylar rekommenderar jag denna blogg.

Passar även på att bryta mot bloggportalens regler (i detta fall hets mot folkgrupp):

- NER MED NEANDERTALARNA DOM ÄR SÄMST!

Fullbordade arbetsveckan igår och jag har hållt mig till planen både tränings och arbetsmässigt. 121km löpning på 5 dagar, 2 simpass och ett cykelpass ger mig ett bra utgångsläge inför helgen då jag bara behöver få in 4 mil för att uppnå minimigränsen. Har faktiskt smugit in 4 lättare kvalitépass under veckan också; 8km fartlek i måndags med 4+3+2+1min till VO2max, 16x300m backe i tisdags, 25km distans med 5km ganska hårt inslag i torsdags och igår 16x300m backe igen. På backen igår gjorde Alf en bejublad comeback på 4 av intervallerna, första riktiga löpning på nästan ett år... Hoppas han kommer igång med träningen nu så jag får en till att vara dryg mot på passen.

Somatiken då? Det har varit mest småkänningar hittills men igår hörde jag att jag liksom hasade med högerfoten när jag sprang till labbet. Förändrat rörelsemönster indikerar övergång från benign till malign känning. När jag kände efter så hade jag faktiskt ganska ont i höger muskelfäste till hamstrings, samma skit som plågat mig under många år. Efter passet hade jag rejält ont och tänkte ställa in backarna på kvällen men runt lunch ringde Kicken och sa att han ville vara med och då ville ju jag inte vara sämre. Självklart kändes det bättre när vi kom igång men det krampade lite under de sista 4 intervallerna så jag tog det lugnare och bara betade av passet. 12km nedjogg efter det.  Idag blir det en mindre distansrunda med Flåsmannen och någon till, vi får se hur det artar sig.

Trots så många år av träning som jag har bakom mig så verkar jag ändå aldrig lära mig dom mest basala grejerna för att en träningsdag ska bli lyckad:

1) Torra kläder är skönt

2) Mat är gott

3) Bastu är urlakande

Efter en lätt joggingtur ner till simhallen så maskade jag mig genom ett simpass. Coach Mike säger att jag ska jobba mycket med muskelminnet för att hitta tillbaka till en fin simteknik, tyvärr är mina muskler lätt dementa.

 Efter simningen snackade Lelle om hur det känns att köra en ironman med 2 stressfrakturer i foten, hur kul det är att döda rådjur och hur man halstrar vildsvinskultingar över öppen eld, så bastun blev lite urdragen. På med dom blöta löpargrejorna för en mils löptur till labbet. Ingen lunch med mig så dagen bjöd på nödlösning i form av sojabitar i pesto. Avsaknaden av kolhydrater gjorde sig påmind framåt halvfyratiden när det var dags för dagens tredje pass 2x8x300m backträning följt av 12km nedjogg med ryggsäck. Träningssällskapet var enbart kjoltyg: Bambi, Jenny och Frida. Bambi har fått lite Patrik Sjöbergfasoner efter sommarens framgångar och dök som vanligt upp 20 minuter efter utsatt tid. Juste att låta träningskompisarna vänta i sina sunkiga, blöta träningskläder i snålblåsten...

Backarna gjorde tusans ont i knäna och jag bonkade totalt på hemvägen, blev omsprungen av en tant i reflexväst och pumps.

Efter en sån dag är det skönt att komma hem till lite Vila, Vänlighet och Värme och en tjej som gjort grönsakssoppa med en hyperaktiv bebis hängandes på armen. Inte dåligt det.

166km denna veckan, 2 kvalitépass, ett i backe och ett fartlek. Min hjärna var kreativ idag och kom på minst 10 ursäkter att stanna hemma och kolla TV istället för att springa 2 timmar ensam i regnet. Ganska intressant när man väl bestämt sig för vad man ska göra, i mitt fall springa minst 160 km/vecka, och sen bara iaktta sig själv och alla undanflykter och svepskäl som poppar upp för att slippa träna.

Bara ett simpass och ett cykelpass dock, har haft ganska fullt upp ändå. Skönt att veckan är över, fast imorgon står mätaren på noll igen

Diagrammet ovan är statistik som jag snott direkt från Stockholm marathons hemsida. Lite suddigt och dåligt format men de blå punkterna är vinnartiderna, de röda är tiden som gav 10de plats, gröna är tid för 100de plats och 250de plats är kryssen. Det var SCT-Olle som gjorde mig uppmärksam på att det gått utför med långdistanslöpningen sedan det gyllene 80-talet vilket föranledde min undersökning. Visst har banan har justerats några gånger och vädret varierat men kollar man på vinnartiderna så är dom väldigt konstanta från 1979-2009. Antalet deltagare gick från 2155st 1979 till detta årets rekord med 14890 startande. Mitt statistikprogram säger att det är mindre än en chans på miljonen att försämringen av tider av topp 100-löparna är en slump.

Några belysande exempel:

•  Om man sprang runt maran på 2.41h år 1983 kom  man in som 250de gubbe. Om man gjort samma tid 2009 så hade man fajtats med triathleten (prefix)-Björn om 30de platsen! Nu var det ganska varmt i år men ändå.
• Innan år 1999 har det alltid krävts tider under 2.50h för att komma topp-100. Efter 1999 har topp-100de platsen varit långsammare än 2.50h på 8 av 10år!

Vad är det som gör att den yppersta eliten i marathon ligger kvar på samma nivå medan topp-10, topp-100 och topp-250 presterar så mycket sämre? Jag känner många som är i topp-100/250 klass och tränar med dom, det är alltid väldigt seriösa idrottare som tränar hårt. Var kommer då prestationssänkningen ifrån? Jag är lite osäker på hur man tränade under tidigt 80-tal men känslan är att det var mycket Lydiard-baserad mängdträning och mindre GPS-klockor, hålfotsinlägg, LCHF och 30-sekundersintervaller. Eller kanske finns det någon helt annan förklaring bortom just hur man tränade. Var det mer populärt för de talangfulla löparna att satsa på marathon på 80-talet istället för banlöpning? Eller just det, man hade ju hockeyfrilla på 80-talet! Kanske var det något väldigt aerodynamiskt med den fönade luggen och det stripiga håret i nacken som gjorde att man sprang så fort?

Hur går träningen? Jo tack, det rullar på. Har haft ett enormt enerverande nackskott/ryggspärr sen förra veckan vilket lett till att löpning har blivit ännu mer kantig än vanligt. I onsdags gjorde det apkalasont så jag hoppade träningen. Miles som jag aldrig får tillbaka. Får jag in ett normalt pass imorgon så slutar veckan på fjuttiga 145km men jag är på väg uppåt.

Efter diverse upplevelser i det riktiga livet så kommer här en lista på jobb som skulle få mig att långsamt självdö inifrån:

1) Mäklare

2) En sån som jobbar på dammiga byggarbetsplatser/byggnadställningar i t-shirt i oktober.

3) Revisor eller annat jobb där det gäller att ha ordning och reda på andras oordning.

4) Telefonförsäljare (sorry Basse)

5) Alla jobb där man måste stå upp och bli seg i knäna

6) Roddare till ett sämre dansband som turnerar 346 dagar/år.

7) Alla jobb där man måste lyda någon som är dummare än en själv

8) Inredningsarkitekt

9) Elektriker om det innefattar att pilla med saker som sitter högre än huvudhöjd (MJÖLKSYRA!!)

10) Alla jobb där man måste vara trevlig mot idioter

11) Ansvarstyngda arbeten

12) Alla jobb med "dress-code". Undantaget hemlig agent under cover.

13) Jobb som innebär mycket resor dit man inte vill, t.ex Hannover eller Travemünde.

14) Arbeten där man måste vara flexibel och anpassningsbar på bekostnad av träningstid.

15) Arbeten där man inte får gå och lägga sig under skrivbordet om man blir trött.

16) Samtliga arbetsplatser som saknar dusch+omklädningsrum.

17) Arbetsgivare som på något sätt för statistik över hur duktig/produktiv man är.

18) Slaktare.

19) Arbetsplatser med stämplingsklocka.

20) Arbetsplatser med begränsade nätsurfningsmöjligheter.

Oj, se där! Så har jag skrivit en CV så här på lördagkvällen. Om du är sugen på att anställa mig så kan du lämna ett förslag här i kommentarfältet så ska jag ta det i beaktning. Hoppas inte för mycket bara.

Då var den vidriga säsongsvilan över för det här året. Det är skönt att ta det lugnt och njuta av all tid som blir över i ungefär 3 dagar sen börjar välfärdssjukdomarna göra sig påminda. En av de bieffekter av träning som jag saknar mest är den ökade aptiten när man tränar hårt, t.o.m. en så enkel rätt som Pasta Bangladesh smakar ljuvligt efter ett riktigt långpass. När man vilar är man aldrig hungrig men ändå sugen på något hela tiden och då snackar vi framförallt om transfett, mättat fett och socker. Inte konstigt att man ökar risken för tidig hjärtdöd med över 50% om man inte tränar.

Vidare är det lätt att tro att man skulle kunna vara superproduktiv om man lägger all kraft som man skulle lagt på träningen på att jobba, det funkar i kanske en vecka sen märker man att den allmänna energinivån är så låg att man aldrig hittar det där riktiga fokuset i någoting man gör. Min professor sa att han alltid letar efter "asociala elitidrottare med en släng av autism" när han ska anställa folk (jag tog det som en komplimang), det är tydligen dom som jobbar klart bäst och kan fokusera på ett enda mål i flera år utan att tappa fattningen...

Nu till höstens planer. Jag kommer lägga simningen i träda och bara köra 2 simpass per vecka för att resetta nervsystemet och när jag drar igång ordentlig igen runt nyår så ska jag ge 100% på att få till en kraftbesparande och graciös simteknik. Cyklingen blir också lite slippeslappe men 2 testcykelpass /vecka blir det och lite mysrundor när vädret tillåter. Det krutet ska läggas på är att inte vara så satans vek på Ironmanlöpningen som jag varit hittills. Tanken är att hitta en fin mängd under höst, vinter och vår och göra en snabb vårmara. Efter det hamnar fokus på de andra grenarna men ändå bibehålla löpförmågan. The Golden Standard i löpning, eller gränsen när man tränar på riktigt, är 100 miles/vecka alltså lite drygt 16 mil/vecka. Självklart ska detta vara i anständig fart och med hårdare inslag då och då. 160km/vecka blir 23km/dag vilket känns klart överkomligt. Tänk 1mil innan frukost och 13km kanske med lite intervaller på kvällen. Kör man längre på helgerna kan man spara ihop till en sovmorgon någon dag. Mycket blir transportlöpning till och från labbet.

Om man ska klara så mycket mängd är det ytterst viktigt att man stegrar träningen successivt och försiktigt. Så det var det jag gjorde denna veckan. Efter 1 månad  mer eller mindre utan träning körde jag igång så här:

Dag 1) 5km med Love i barnvagnen

Dag 2) 8km med Love i barnvagnen. 30min simning, fick nackspärr.

Dag 3) 14km, trött och fet träningsvärk i hamstrings.

Dag 4) 20km med ryggsäck. Stel nu. Pulsen jättehög.

Dag 5) 20km med ryggsäck. Stelare nu.

Dag 6) 25km terräng med Aquaman. Min snittpuls var 35 slag lägre än hans :-)

Dag 7) 34km med Henke i Nackareservatet, asfalt tillbaka från Hökarängen.

Så nu är jag uppe på rätt nivå, bara att ligga kvar här i ett halvår till och successivt lägga in mer fart och hårdare distans. Inte rocket-science.

Har tagit ett rekordlångt uppehåll från träningen pga mag- och halsviruset. Totalt har det bara tränats 6 pass i september. Jag ser det som en ofrivillig säsongsvila, väldigt vältajmad faktiskt. Kanske är det så att kroppen checkade ut bara för att den behövde vila så väl. Det är viktigt att inte lyssna på kroppens signaler för mycket, men insisterar den så bör man nog lyda ändå. Sedär, en gnutta ålderdomligt förstånd :-)

 Under sånnahäringa viloperioder kommer det genast fram att jag inte har något gratis alls vad gäller grundfysik eller talang om man så vill. Jag menar på fullaste allvar att jag skulle ha problem att ta mig under 40min på milen i dagsläget och FTP ligger i bästa fall runt 250w. Simningen vill jag inte ens tänka på. Sen svarar jag inte särskilt bra på träningen heller, som tur är har jag ett trumfkort och det är att jag tål hård träning väldigt bra. Och så tycker jag det är "kul" att träna förstås. En bra artikel om en annan talanglös krake som ändå lyckats träna sig till ett 2.13 marathon finns här. Artikeln belyser essensen av vad konditionsträning handlar om, kommentarerna till mitt förra inlägg handlar mer om finliret som är intressant men som oftast inte har någon avgörande betydelse för om ett träningsupplägg blir lyckat eller ej.

 Inget Lidingölopp för min del men jag har ett par adepter + kompisar som ska springa så det blir väl att masa sig iväg till aborrebacken ändå. Det ryktas även om en beermile på lördag, tycker nog det kliar lite i halsen...

Så där. Lyckades få in tre dagar med träning efter tillfrisknandet från magviruset innan det var dax för en halsinfektion. Rekordartat långt uppehåll i träningen alltså. Och eftersom jag nu är en ansvarsfull och mysig familjefar så tänker jag inte träna mig genom förkylningen denna gången. Åtminstone så väntar jag till det halsonda mildrats lite.

Det jag ägnat kvällarna åt nu när jag inte kan träna är att leta efter en ny och fruktansvärt snabb cykel till nästa säsong. Min gamla cykel som jag köpte för 149 dollar på ebay är inte ny längre och jag har en känsla av vakuum inom mig (någonstans mellan tolvfingertarmen och hjärtat) som jag känner att jag borde fylla med något dyrt. Mitt uppe i jämförandet mellan nya Trek TTX och Cervélo P4 så kommer jag på mig att jag HATAR ju överkonsumptionen som vi hetsas till hela tiden. Till exempel så känner jag mig hetsad att köpa ett dischjul då flera förståsigpåare säger att jag skulle tjäna 10 minuter på en Ironman om jag bytte mitt Cosmic Carbon mot en disc.

På något sätt så kretsar hela samhället kring att man ska utbilda sig, lyckas och tjäna pengar. Varför då? För att köpa mer saker? För att åka längre bort på semester? Nä, någon måtta får det vara. Visserligen behöver jag snart en ny cykel ändå men min känsla är att folk håller på att köpa massa fina prylar hela tiden för att kompensera för något annat, t.ex. en dålig FTP (<300w). Så för att stävja mitt köpbehov så bestämmer jag från och med nyss att jag inte får köpa någon ny cykel eller matriel som på något sätt kan förbättra min framfart förrän jag lyckats hålla 350watt i 20min på min testcykel.  Inga nya badbyxor förrän jag gjort 1500m fritt under 21 minuter. Inga nya löpardojjor förrän jag sprungit 5x1000m med 3 min vila <3.05 min.  Inga träningsläger förrän jag cyklat 20 mil plus i snöslask.

Fanken vad skönt det kändes att bestämma sig för det där!

Yes! Han fixade det! En riktigt fin insats av Henke som avslutade med en 3.14 mara för en sluttid på 9.37 och en fjärdeplats. Nu är det bara att boka Hawaiiresan.

Där bakom kom Jojje in på 10.09 och en 8de plats i sin klass. Det kanske räcker till en kvalplats om det är några framför som tackar nej. Lelle sprang runt maran men behöver nog en hel fot för att fixa en kvaltid. Nu har jag någon att jaga kvalplats med nästa år...

Ted verkar ha haft en lång dag på jobbet och tog ut lite övertid på löpningen. 11.23 till slut. Kanske urladdningen från kalmar som sitter kvar i kroppen?

Nu händer det massor. Ted har problem och har tagit 1h23min på sig för första milen. Lelle tar sig sakta framåt. Att överhuvudtaget springa med bruten fot är starkt. Ont gör det oxå. Jojje har nu bara minuten upp till Lelle och har klättrat till en fin 12de plats. 

 HENKE springer som HinHåle själv: Öppnar starkt med första 10.2km på 43min. Uppe på 5e plats nu! Hålllhållhåll!

Lite osäker på hur många kvalplatser som finns till Hawaii men man bör vara i topp 5 för att vara säker.

Cyklingen är över och ut på löpningen ligger Ted på 18 plats i proffsklassen. Henke hivar vidare och cyklade upp sig från 55e till 8de plats med en 5.10h cykling! Lelle ligger kvar på andra plats i sin klass efter 5h26min i sadeln. Vi väntar på att Jojje ska komma in för växling. Kan Henke och Lelle få ur sig en mara på 3.10-3.15h nu så kan de vara ganska säkra på att få åka till Hawaii...

Killarna är ute på cyklingen. Simningen gick ungefär som väntat med Lelle ur vattnet på 53 min, Ted på nära 57, Henke 1.06 och Jojje 1.10.

Första 6 milen av cyklingen är avverkade och anmärkningsvärt är att Henke hivar röv och går som ett spjut uppåt genom fältet! Han håller i stort sett jämn fart med proffsen. 1.45h på första 40 milen. Spräng dig inte nu Henke! Jojje kör också starkt och hade 1.48h, Lelle 1.51h men ligger fortfarande först av svenskarna tack vare sin simning. Lite svårt att se hur Ted ligger i proffsfältet men inte topp-10 (ännu).

Ironman Wisconsin går av stapeln om bara några timmar. Sverige har skickat några representanter bl.a. i form av Henke, Lelle, Jojje och Ted Ås plus några till. Målsättningen för samtliga är att plocka med sig en Hawaiibiljett för 2010. Ted i proffsklassen och de andra som glada amatörer. Det kommer bli en riktig uppsittarkväll framför datorn alltså. Lelle har tränat sig genom den sista tiden med en stressfraktur i foten, så jag är lite orolig över hur det ska funka att springa för honom. Henke är mer laddad än någonsin och jag hoppas att hans 3 veckors taper gjorde gott då han legat och flörtat med Örjan Överträningen hela sommaren. Jojje kan nog göra ett stabilt lopp men behöver nog ha lite tur med tombolan för att det ska räcka hela vägen. Stay tuned on www.ironmanwisconsin.com

Idag kör Love dubbelpass med klättring på förmiddagen och simning på eftermiddagen. Tur att han är mästare på att både äta och sova så han kan absorbera passen riktigt bra! Själv blev jag av med Pannbensbjörnen då Stenky lyckades leda en 6a på onsight. Helt oväntat med tanke på att det var långt mellan sökringarna. Snyft.

Jahaja, det blev 7 dagars totalvila efter magviruset och i besvikelsens svallvåg efter det uteblivna skärgårdsäventyret. Kom igång med träningen igår då det sprangs 10+10km från och till labbet. Det vilar en förbannelse över min kropp då det krävs extraordinära åtgärder för att den ska reagera på träningen, samtidigt som minsta slapphet leder blixtsnabb tillbakagång till ett helt otränat tillstånd. Fatta, 7 dagar med vila och jag måste kämpa för att hålla 5 min/km och pulsen ligger 25-30 slag högre än för en månad sen! Bara att göra om allting från grunden.

Det bör också nämnas att upplägget med 3-4 svinhårda dagar per vecka och resten extremt lätt träning funkade jättedåligt. Gjorde tester efter första 4 veckorscykeln och jag hade blivit klart sämre i allt utom cykling, där var jag lika kass som innan...Kanske borde testa en cykel till på samma program men jag avstår och går tillbaka till gamla välbeprövade metoder. Tacka vet jag riktigt go mängdträning med högintensitet, jobbigt men ger gedigna resultat på längre sikt. Jag hade verkligen hoppats att jag hade hittat en genväg till framgång med det nya upplägget men tydligen är det så att:

MILES MAKE CHAMPIONS