Jag gick och tänkte lite på det där med att få till den där Fullträffen i något lopp någon gång och vad det skulle innebära. Ni vet, det där loppet när allting stämmer och man gör något vansinnigt bra helt enkelt. Om man tex sprang 100 miljoner millopp och hade en stabil nivå på, säg 35 blankt. Rent sannolikhetsmässigt borde man då få in åtminstone ett lopp på 32 blankt väl?

Jag tänkte på att kvantmekaniken säger att materia kan beskrivas som en vågrörelse och inte något fast och förutbestämt som den traditionella fysiken skulle vilja. Utför man bara något oändligt många gånger så kommer det mest osannolika med all säkerhet inträffa. Typ att atomerna skulle komma i felsvängning och rums-tiden kröks etc etc.

 Men när jag gick där och filosoferade som bäst kom jag på att jag redan fått in och därmed förbrukat min Fullträff; nämligen i Mjölkkannans längdhoppsuttagning när jag gick i femte klass. Jag var allmänt medelgod i längdhopp och trampade oftast över vill jag minnas. Mitt pers kan näppeligen ha varit 4 meter blankt, kanske bara 3.85 eller något sånt. Det var efter ett par ADHD-klasskompisar hade försökt sätta krokben under ansatsen som DET hände, jag fick in Fullträffen och flög 5.15m!!  Det kanske inte låter så märkvärdigt men ni ska veta att jag i femman var en prepubertal, blek, snorunge med sprött hår. Jag kommer fortfarande ihåg känslan väldigt tydligt, svårt att beskriva i ord men att det kändes som någon kraft från plankan sköts upp i mitt ben och fortplantade sig genom kroppen.

Min högst osympatiske klassförestånadare Kent tyckte att det var anmärkningsvärt och ljög ihop nån historia på kommande Roliga Timme om när han blev distriktsmästare i längdhopp själv.

Well, jag fick åka så otroligt långt hemifrån som till Olofström, en resa på säkert 7 mil, för att representera kommunen i längdhopp. Jag tror det blev två övertramp och ett säkerhetshopp på typ 3 meter där jag säkrade sistaplatsen före de som hade 3 övertramp i rad.

Det ville sig dock så väl att skolans medeldistansstjärna Niklas Pålsson fick sin i påfrestande sammanhang återkommade värk i fotknölen (senare kallad Niklasknölen) och fick avstå sin start på 1000m. Jag såg min chans och gjorde vad jag upplevde som ett fint lopp där jag kom trea eller kanske fyra. Tessan som var en blixtersnabb tjej med bröst sprang 60m och kom till final. Mer än så minns jag inte. Jo, året efter försökte jag upprepa min längdhoppsbravad men det gick inte alls. Däremot träffade jag min livskamrat Björn just den dagen och vi har varit vänner sen dess (förutom ett år när Björn träffade en riktig tjej och fokuserade sig mest på henne).