Sådär, då var jag klar med den sista hårda träningsperioden. Jag hade trott att jag skulle vara så nertränad att all träning skulle kännas och fungera skitdåligt de sista dagarna men det varit precis tvärtom. Visserligen är jag sjukt trött och sliten i benen nu men alldeles precis gled jag runt tempobanan på 34.20 (årsbästa) med 137 i snittpuls och ganska låg ansträngningsgrad också. Dessutom på allvädersdäck och en del vind. För två veckor sen gjorde jag ett varv på 34.26 med 156 i snittpuls och bra mycket högre ansträngning. Konstigt hur det funkar ibland.

Jag känner mig smått exalterad över tävlingen på lördag och hur kroppen kommer kännas när jag nu börjar släppa på träningen. Man kan med gott samvete säga att jag är i mitt livs form. Det ända som oroar är min högst varierande dagsform; har jag en dålig dag kommer det bli segt och kämpigt, har jag en bra dag kan vad som helst hända. Ett annat mysterium är frånvaron av "mellandagar", antingen är jag ace of spades eller så är jag sämst.  Kanske har jag åkt på en släng av Borderline och måste dela upp allt i svart och vitt?

Roligast av allt ska det väl bli att dela startlinje med världsrekordinnehavaren på Ironmansträckan, Luc Van Lierde. Det är faktiskt han som fick mig att få upp ögonen för triathlon för över 10 år sen. Det var en sällsynt sändning på Eurosport där Van Lierde var den ända som hade pannben att gå med Thomas Hellriegel i en vansinneskörning på cykeln i 40 graders värme på Hawaii -96 eller -97. Sen avgjorde han snabbt med en mara på strax över 2.50 där det verkligen såg ut som att han skulle dö i värmeslag vilket sekund som helst. Det jag minns starkast var att man kunde se smärtan i deras ansikte på ett sätt som man inte kan i någon annan idrott. Jag blev såld direkt men det dröjde ändå 8 år innan jag testade triathlon själv.