Hoppade över massagen igår för att vadmuskeln var så jäkla öm att jag inte skulle tåla mer än att bli kittlad med en fjäder. En jobbig, bultande känsla där vadmuskeln fäster på tibia om jag får ställa en egen diagnos. Jaha, då återstod inte mer än att försöka sig på det gamla jägarknepet att fördriva det onda mer mer ont. Så det blev backstudslöpning i Hammarbybacken, ganska bra tryck uppför och sen direkt jogg ner och upprepa. Och se på faan, det verkade funka denna gången också! Jag var helt klart stel och öm efter passet och löpning i nedförbacke var inte på något sätt smärtfritt men när jag vaknade imorse kändes det nästan helt bra! Testade att jogga lite och det kändes hur bra som helst. Måste skriva en bok om detta :-) Om någon bloggläsare varit med om något liknande får ni gärna komma med anekdoter, eller om någon försökt träna sig genom en skada men misslyckats så är det intressant att höra också.

Egentligen är det ganska logiskt; man blev ju skadad för att man var för otränad för den aktiviten man bedrev, alltså måste man träna hårdare! Ett visst mått av försiktighet och progression i träningen kan man ju tillämpa ändå.

Idag blev det en runda på fullblodscykeln: 3h å 10 minuter inkl två varv på temporundan på Ingarö. Pulsen skulle ligga i IM-registret, ändå blev det årsbästa: 33.34 med 140 i snitt och sen 33.34 igen med 144 i snitt. Nästan en minut bättre än mitt förra årsbästa som sattes veckan innan Lissabon.