Alla inlägg under september 2008

Av Filip - 16 september 2008 13:46

Ett kort och skönt avbrott från Sverige i helgen. Åkte ner till den underskattade Balkanhalvön i fredags och hade en riktigt nice helg i stundtals rena sommarvärmen. Jag kan nu njuta av att ha simmat i 25 gradigt, kristallklart vatten bland fiskstim och tvättsvampar, inte helt fel med tanke på att det är mitten av september! Annars var helgen väldigt lugn träningsmässigt, jag ser det som en R&R-helg inför höstens mörka träning.


Imorse var jag tillbaka på Eriksdalsbadet igen och nötte av 5000m med pigga armar. Joakim Berggren dök upp som gubben i lådan och påminde mig om att han faktiskt var samma person som den Joakim Berggren som jag tränat med i Team Blekinge (löpning) för snart 10 år sen. Min kassa ansikts-kom-ihåg-förmåga gäckar mig igen. Jag minns tydligt Joakim från Team Blekinge men kunde aldrig ana att detta var samme man som nu, efter ett decennie av hårdträning, är den som är svensk triathlons skrällman anno 2008 med brons på SM.


Om någon sitter och är sur för att jag inte hälsat när jag borde hälsat så beror det helt enkelt på att jag inte känner igen ansikten! Om personen i fråga däremot går eller springer så kommer jag snabbt känna igen denne på rörelsemönstret eller något eventuellt biomekaniskt tillkortakommande. Flåsmannen känner jag igen på en mils avstånd (With a stride like that you want break any hearts). En sittande, stillastående person är snudd på omöjligt. Defekten löper i släkten på min fars sida, en gång undrade min farfar vad det var för "fet jävel som stod utanför hans dörr" när pappa hälsade på honom oannonserat...


Ikväll löpning, förhoppningsvis fartlek i Lill-Jansskogen men jag har ett ton arbete att klara av innan dess och det blir inte bättre för att jag sitter och bloggar.

ANNONS
Av Filip - 11 september 2008 09:05

Det har varit en ganska smidig övergång från slutet på säsongen 2008 till början av säsongen 2009. Vilade helt dagen efter Ö till Ö, vilket fick symbolisera sista dagen på säsong 2008. Dagen därefter var således första passet på säsongen 2009 vilket bestod av simning på morgonen och ett testcykelpass på kvällen. Kroppen var ganska trött och ödemig, ni som trodde att man skulle gå ned i vikt av nära 11h hårdkörning har fel. I måndags visade vågen på all-year high; 76.5kg nästan 3 kilo mer än i fredags. Det mesta är vätska som samlats kring leder som kroppen vill minska rörelseförmågan på, dvs, axlar, vrister och knän. En ganska smart fysiologisk mekanism som kroppen tar till när den börjar få nog; ut med lite extra vätska i lederna till de kroppsdelar som är värst härjade vilket snabbt gör att det inte blir så kul att använda dessa kroppsdelar mer och de får chansen att läka.


Idag var dock helgens sviter helt glömda, morgonens simpass kändes jättebra. Huvudsetet var 4x100m max med en variant av en 500ing "vila" mellan varje. Fick in dom på 1.10-1.09-1.11-1.10, samtliga tider under mitt gamla pers på 100m! Phelps beware.


ANNONS
Av Filip - 8 september 2008 12:18

Årets upplaga av Ö till Ö bjöd på väldigt goda väderförhållande med svag nordostlig vind och ett nästan stilla hav. Det hade regnat ganska ordentligt dagen innan och klippor och stenar var snorhala på många ställen.

Jag känner ändå att jag måste börja med att presentera min medtävlande; Antti Antonov, 43 årig finn-ryss nu boende i Sverige. Kombinerar två jobb (bl.a. som VD för Unika Hem) med 20-timmars träningsveckor på stadig basis samtidigt som rollen som 4-barns pappa måste ta en del tid. Antti är den envisaste jäkel jag känner. Hans stora styrka är att kunna mala på i högt tempo efter 5-6 timmars körning med ett leende på läpparna.


Upplägget för tävlingen är enkelt; Ta dig från Sandhamn till Utö (ca 7mil totalt) så snabbt som möjligt. Vår taktik var att köra med lätt packning, bara fenor, våtdräkt och en rygga med gels och nödsändaren. Mellan varje sträcka bytte vi mellan fenor och löpardojjor, utom på de kortaste löpsträckorna där vi sprang barfota. I efterhand kan vi konstatera att alla dessa byte kostade oss för mycket tid, vi borde ha simmat i löparskorna istället.


Loppet började med 1,5km löpning ner till havet och sen en första simsträcka på 1600m. Jag kände direkt att det gick enormt tungt att simma, fattade inte riktigt varför men flera lag försvann ganska snabbt fastän jag köttade på bra. Det visade sig att min vattentäta påse hade öppnat sig och tagit in vatten och låg som en stor bromsfallskärm bakom mig. Fixade detta vid första bytet och vi bestämde oss för att koppla ihop oss med en lina under simningen så att jag bara kunde ligga och drafta bakom Antti utan att behöva titta upp. Upp på första ön var vi 10de lag, vilket kändes lite tungt. Men sen flöt det på bättre och efter 3 timmar kom en lång löpning där vi först kom ifatt attackdykarnas lag 2 och lite senare Navy Seals och sen även attackdykarnas första lag.  Sen låg vi omväxlande på 2a och 3de plats tillsammans med attackdykarna. Fram till ledande Ironman Redbull (Jonas Colting och Pasi Salonen) var det 25 minuter. Antti snackade och la fram teorier inför nästa simning, om vi skulle tjäna på att ta käk på nästa matkontroll eller hoppa över den och allt mellan himmel och jord. Allt detta snicksnack störde mig en aning, jag ville mest sluta in mig i min smärtbubbla och stänga ute alla tankar på nästa sträcka.


Efter 7h började man märka att lagen började tröttna och fältet spreds ut ordentligt. Inför en 1000m lång simsträcka bestämde vi oss (Anttis idé) för att köra så hårt vi bara kunde i några timmar för att skapa lucka bakåt och eventuellt kunna gå ifatt Colting och Salonen. Vi fick bra tidsangivelser av öbor som gått ut och hejat och av funktionärer längs banan. 25minuter blev 20, sen 18 och som kortast 14min. Antti verkade nästan oberörd men mina lår skrek i högan sky och jag gjorde allt för att sluta in mig i min bubbla och hålla farten uppe. Ryggsäcken nötte fina skavsår på skulderbladen och våtdräkten brände sig fast i ljumskarna och knävecken. Några av småöarna var så steniga, snåriga och hala att det nästan var omöjligt att springa, man fick liksom snubbla sig framåt istället.


På Ornö hade arrangörerna lagt in en cykelsträcka, vilket jag motsatte mig från början men när jag fick sätta mig på den gamla kärringscykeln med cykelkorg så var det faktiskt ganska skönt. Tyvärr gjorde vi en fet miss här och såg inte avtagsvägen vi skulle svängt in på utan körde 5km på en väg som sen tog slut vid en brygga. Bara att köra tillbaka och när vi väl är på rätt spår igen ligger vi trea, 5minuter bakom tvåorna. Nu är jag så sjukt slut i kroppen att det inte finns en tanke på att lyckas plocka tillbaka den tiden utan nu handlar det bara om att defilera in i mål utan att riskera hälsan. Jag kan säga att det var ganska skönt att se målfållan och få ta av sig de våta kläderna och sätta sig i bastun. Tre i topp blev så här (tiderna ungefärliga):


1) Redbull Ironman: 10.15h

2) KJ/Adyk 1 (Nisse och Andreas): 10.38h

3) Unika Hem (jag och Antti): 10.53h


Totalt tog sig 16 lag i mål i år, mycket tack vare cykelsträckan och de goda förhållandena. Håller fast vid att detta är Sveriges med välarrangerade och proffsigt genomförda tävling alla kategorier. Micke Lemmel och Mats Andersson är kungar på detta!


Av Filip - 7 september 2008 18:14

Filip var lite orolig att någon i hans trogna beundrarskara skulle tro att han brutit tävlingen så här kommer en rapport om läget i Ö till Ö:

Filip o Antti kom trea!!!! :) De låg tvåa länge med virrade bort sig på slutet och kom istället in som tredje lag. Det hela tog ca 11 timmar. Deras sändare fungerade inte som de skulle så det var lite svårt att ha koll på hur det gick. Coltings lag vann, vem som kom tvåa har jag inte en aning om.

Nu i kväll skulle de visst dricka öl ;)

Filip berättar nog alla detaljer själv så fort han kommer hem till datorn i morgon!!!!


//Liza

Av Filip - 6 september 2008 10:16

Imorgon kl 06.00 går startskottet till årets upplaga av Ö till Ö. Förra året gjorde jag och polaren Roggan detta som en rolig grej, som en heldagsutflykt i skärgården ungefär. Det var väl inte förrän på pre-racemötet man började fatta att det nog var en ganska krävande tävling. I år är jag betydligt mer laddad och vi har tänkt över upplägget både 1 och 2 ggr. Vi kommer köra med betydligt lättare packning, egentligen bara våtdräkt, huva, en vätskesäck och en 15 liters ryggsäck för nödsändare och skor. Det känns som man får göra en avvägning om man vill köra snabbt och lätt och riskera att det blir kallt och jobbigt eller om man vill ta med mer grejer och vara piggare och inte frysa så mycket.


Totalt ser det ut som 9.8km simning och 58km på land. Tyvärr med en cykelsträcka på en av öarna men det är bara att gilla läget. När man sitter här i stugvärmen är det rätt så svårt att föreställa sig hur det kommer kännas i kroppen framåt 14-15-tiden imorgon men tävlingsinstinkten brukar göra att man blir lite avtrubbad. Kul ska det bli!


Igår körde jag ett lätt simpass på morgonen. Gled hem hundringar på 1.24 utan tendens till mjölksyra överhuvudtaget. På eftermiddagen en kort löprunda runt Årstaviken och 5x120m sprint i backe med joggvila som kändes lika bra.


Glöm inte att följa loppet på http://www.be-safe.se/otillo2008/

Segertippade lag:

Team Unika Hem: Antti och jag

FJS: Fallskärmsjägarna (vet ej vilka som kör men alltid farliga)

Redbull Ironman: Pasi Salonen och Mr Colting

Team Treudd: Navy Seals från US and A

KJ/Attackdykarna 1: Nils och Andreas som var 2a förra året

Scuderia Toro Rosso: MTB-åkaren Philip Tavell med medfölje

FM Swimmers: Joakim Axelsson och Örjan Gustafsson.




Av Filip - 4 september 2008 13:54


Dax för en liten uppdatering. Efter att ha blivit förödmjukad och skändad av bröderna Södergård i Lidingöspåret i lördags så bröt en mjukare förkylning ut. Detta ignorerades på bästa Filip-manér under söndagens testlopp i simning men veckan har varit lite snorig och bara bjudit på lätt träning. Imorse kändes allt bra och Antti och jag satsar stenhårt på att inte frysa häcken av oss på söndagens ö till ö. Starten går kl 06.00 på söndag morgon. Följ oss live på: www.be-safe.se/otillo2008 vi tävlar som team Unika Hem.


Elbaman ligger lite risigt till måste jag erkänna. Ett gäng ekonomiska bakslag och det faktum att en long-weekend inkl tävlande går på 13 laxar gör att det krävs en 12-13 rätt på stryktipset för att jag ska komma iväg. Fattar inte riktigt hur det kunde bli så dyrt. Flyget ner går på dryga 3000 men sen tillkommer hyrbil, besin, färja (800kr!), boende, tillägg för cykel (1200kr!) mm. Om jag inte kommer iväg måste jag snabbt hitta en ny tävling så jag kan hålla motivationen uppe och dessutom börja punktspara asap.


Det hade varit gött om man kunde gå in och nafsa lite på pensionskontot nu. Men nä, dom pengarna är låsta i 34år till. Som om världen skulle finnas kvar så länge, ha!

Av Filip - 2 september 2008 12:16

 Jag vill helst undvika den gamla Gundeklyschan "ingenting är omöjligt" eller den omvända kommersiella varianten "impossible is nothing" men mitt stora epitom för vad som är svårt har precis fallit. Eller rättare sagt jag har precis blivit medveten om att så är fallet. Detta är ingen liten bragd kan jag säga, ungefär som om Usain Bolt skulle ha sprungit på 8.22 i 100-meters finalen.


Vad är det då som hänt? Jo, Michael Fetari har klättrat östra sidan av Trango Tower. Solo. Detta är en helt sjuk prestation. Toppen ligger på drygt 6200m och bara inmarschen ska vara ett 3 veckors långt slit och släp över kall och stenig terräng. Bär man med sig en ansenlig packning så kommer man inte vara så särskilt stark när man når bergets fot. Klippan är av granit och väldigt exponerad för vind och snabba väderomslag. De tekniskt svåraste partierna är grad 5.11 och frånvaron av övernattningsställen fick Michael att klättra 32 timmar non-stop för att ta sig förbi en farlig passage. Tidigare har bara 2 klätterlag tagit sig upp till toppen. Ingen av dessa tog sig levande ned.


Det var när jag hörde om denna rutten som jag tänkte hur vansinnigt svårt det måste vara att göra en sån klättring solo och jag har haft det som måttstock på något som är ruggit nära gränsen till omöjligt. Så nu får jag hitta på något nytt att mäta omöjlighet med. Det coola är att Michael inte verkar vilja basunera ut sitt dåd heller, inga mediauppbåd, sponsorer eller presskonferenser. Han kanske nöjer sig med att gå omkring med ett fett leende i några veckor och känna sig nöjd med att hård träning och halva collegepengen räckte för göra det omöjliga?

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se