16 timmar efter intervallerna mötte Flås och jag upp för ett kortare långpass i halkan. Obanad terräng är det enda Flås´ benhinnor accepterar så det blev en sväng i Nackareservatet. En fartökning lades in på en isig golfbana, vilket pressade upp min puls till 165-170 bpm i 15 minuter. Trots frustrerande halka blev det ett bra pass. Flås erkände vid hemkomst att bonken var runt hörnet och att han kämpat för att hålla masken så att jag inte skulle misstänka något. Det är väldigt viktigt att ens träningspartner inte får reda på att man är sliten, det ska lidas i tysthet.

Detta är den stora skillnaden på killar, jämfört med tjejer som tränar ihop. Ett faktum som Bambi bistert fick erfara när hon tränade med 3 killar igår :-) Som kille är det helt ok att kläcka ur sig något som "fan vilket fult löpsteg du har" eller "oj oj, här kommer en som inte hållit igen på julmaten". Dessutom är det viktigt att berätta hur mycket man tränade imorse eller hur slitna benen är som en extra garanti om passet inte skulle gå så bra. Det är även helt ok att jaga varandra med illaluktande spikskor efter avklarat pass. För tjejer som tränar ihop är det tvärtom, där gäller det att överösa varandra med smicker, dunka varann i ryggen mellan varje intervall och berömma varandras finfina nya kläder. Kritiken kommer inte förrän någon lämnar rummet; "hur kunde hon ha en röd tröja till dom där skorna, guuuud liksom". Bara att hänga en stund i vilken idrottshall som helst så får man snart kvitto på att det är så det funkar.