Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Filip - 30 maj 2009 19:55

Sent igårkväll fick jag det glädjande beskedet att triathlonkompisen Stefan Sjöodjuret blivit sjuk och därmed gav bort sin startplats i Stockholm marathon till mig! Jag är såklart skeptisk till att mangla en hård mara 4 veckor innan en Ironman eftersom en mara oundvikligen leder till bajsben i minst 10 dagar. Planen var därför att springa halva sträckan som pacehjälp åt Antti, som skulle göra 2.50-2.55 med negativa splits, för att sen kliva av och åka hem. För att ändå göra det till en utmaning så cyklade Ö till Ö-Nisse (a.k.a Kicken, a.k.a Attackdykarn, a.k.a Doktor Svensson) en sväng på förmiddagen. Fina nästan exakt 17 mil på nästan exakt 5 timmar fick vi till. Hade passet varit en timme kortare skulle jag kalla det ett behagligt pass men vi blev líte suddiga i kanterna sista biten. Detta följdes av en isglass och sen ner till Östermalms IP för start. En viss trängsel i starten och ganska påtaglig värme, men vårt tempo på runt 4.10/km kändes verkligen som en jordnöt i parken. Antti som är fruktansvärt gammal fick hela tiden säga åt mig att lugna ner mig vilket visade sig vara ett smart drag. Tickade av kilometrarna en efter en och stannade klok som en uggla efter halvmaran på 1.27.25 Antti pannbenade in en sista halva på 1.25 och fick alltså 2.52 Bra gjort av ett så gammalt skrälle.


Ganska trevligt att förlägga off-bike löpningen till en sån här tävling med sportdryck och duschar placerade lite överallt. En riktig folkpest som Antti uttryckte det.


Trots cyklingen kändes detta ganska lugnt men samtidigt får man full respekt för vilket otäckt tjockt pannben som krävs för att springa sub-3h på en IM-mara. Det är liksom den totala summan av alla dåligheter man gjort under en hel dag som gör att det typ störtomöjligt att hålla farten uppe sista 2 milen av en IM. Det har absolut inget med kondition att göra men är liksom bara så äckligt skitjobbigt att springa där med skvalpig mage och nedkissade tajts så man inte vet var man ska ta vägen. Om man ändå vore Stålmannen.

ANNONS
Av Filip - 29 maj 2009 11:07

Det är märkligt hur väl förekomsten av Stålmannen i mina drömmar korrelerar med min träningsmängd. Dvs ju mer och hårdare jag tränar desto oftare dyker Stålmannen upp i mina nattliga drömmar. En viss drömtydare här bland läsarna föreslog att Stålmannen representerar mitt överjag vilket inte känns som en helt avlägsen tanke. Jag har dock problem med själva tolkningen av budskapet. I natt t.ex så var jag ute och sprang i skogarna runt Fersjön hemma i Kallinge där jag är uppväxt. Jag sprang otroligt fort men Stålmannen flög brevid och försökte övertala mig att flyga istället. Hur jag en försökte så lyckades jag inte flyga men jag tog ändå ett par 15 meterssprång upp till trädtoppsnivå men det imponerade inte på Stålis. Ofta är det så här drömmarna utspelar sig, Stålmannen visar sig, gör någon form av show-off, försöker få mig att göra likadant och sen sticker han.  


Träningen går framåt. Var ute på Ekerö och cyklade med Lelle, fick in ett antal bra mil i tempoposition och hög snittfart. Jag fick en oroväckande energidipp mitt i det passet, inom loppet av ett par minuter rann all kraft ur mig och jag tänkte typ "inte en meter till". Men Lelle plockade fram förbjudet energitillskott ur fickan och bara någon minut senare så var jag lika pigg som innan. Kolhydrater I love.


Har simmat på  morgonen alla dagar denna veckan, känns som jag hittat en ny stabil nivå där jag kan hålla hyggliga tider utan att braka genom någon gång. Dock aldrig den där riktiga toppkänslan. Ett undantag var gårdagens VO2maxpass där den gamla hjärtrusningen kom och störde lite. Plötsligt när jag gjorde en vändning så kände jag hur pulsen skenade iväg och syran byggdes upp i kroppen, försökte sansa mig lite och få ner pulsen men det kändes så pass kass att jag fick avbryta passet där. Annars kan jag tillägga att min nya våtdräkt är superbra, vi snackar 5-6 sek snabbare / 100m jämfört med simning i bara skinnet. Det dåliga vattenläget blir som bortblåst. Hoppas hoppas att det funkar lika bra i öppet vatten.



ANNONS
Av Filip - 26 maj 2009 16:40

Det aningen bristfälliga bloggandet beror delvis på att jag efter mitt förra inlägg där jag cyklade 14 mil drabbades av någon form av kraftmässig frikoppling. Det blev en dålig träningsvecka men innehöll ändå några ljusglimtar:


  • LillKötta gjorde en comeback på tävlingsbanan efter ett väldigt långt uppehåll. Jag har tjatat på honom tusen ggr att ställa upp i något lopp men bara fått "Nej, för fan, aldrig i livet" som svar. När däremot syrran ringde och frågade om han ville springa Tolvanloppet blev svaret något chockerande "Ja, det skulle vara trevligt". Jag blev lite konfunderad över vad han hade i kikaren men han berättade inget förrän vi stod på starlinjen, då sa han "det enda jag bryr mig om idag är att slå dig". Tyvärr kunde jag inte bjuda så mycket motstånd för dagen. 100 kilos mannen kontrollerade mig från kilometer 2 och in i mål. Löjligt branta backar på den banan kan jag säga!

  • Daves bröllop på lördagen. 95% av stans triathleter var samlade. Det bästa var att det var en lucka mellan avslutningen på vigseln och innan festen började. Direkt när vi kom ut ur kyrkan rusade Antti och Henke i full fart mot Eriksdalsbadet för att klämma in ett simpass. En ganska nöjd Henke som dök upp på festen och förmedlade att han fått in 3000m enarmssimning (han har skadat ena armbågen, därav detta alternativa simsätt).

  • Det var fri sprit i baren vilket ledde till att Lelle och jag hamnade i en spiral av sämre och sämre uppförande men vi lyckades lämna festen i så pass god tid att vi inte blev av med tävlingslicensen iaf. Antti agerade nykter finne (sub 2.0 promille i blodet) och höll oss hårt i örat.

  • Med starten på den nya veckan så svarade kroppen fint igen. Körde ett OK simpass om 5000m igår följt av långpass löpning på  kvällen med 10km på 39.30 som inspirerande inslag.

Utöver det så har jag gjort lite formtester nu när det bara är en månad kvar till IM-Frankrike. Simningen ser bra ut och jag ligger en bra bit före mina tider från förra året, ca 3 sek/snabbare/100m för att vara exakt. Det stora frågetecknet är dock hur jag kan simma i öppet vatten vilket inte alls fungerade förra sommaren. Löpningen funkar också bra i de farter som är relevanta för HIM och IM (4.00-4.30/km). Har spetsat till den muskulära uthålligheten en aning med vinterns och vårens djävulska långpass. FATmax och aerob tröskel ca 5 sek/km bättre än någonsin. Saknar dock spets och har lite problem att springa snabbare än 3.30/km, men vem bryr  sig? Cyklingen däremot ligger jag efter i, 9 watt sämre än förra årets (och livets) toppnotering. Jag är ungefär i samma form nu som i Kalmar i fjol kan man säga. Det finns nog inga genvägar här, Long Hard Distance är det som gäller.


Av Filip - 17 maj 2009 20:39

Tryckte in ett halvhygglo cykelpass idag. 141km på 4 timmar blankt innehållande 5x15min @ HIM-intensitet. Nöjd. Trött.

Av Filip - 17 maj 2009 08:07

Igår körde jag en variant på löppass som jag inte gjort på ett tag, nämligen lite halvlångdistans typ 20km med 2x5km tröskel (zon 4) inlagt. En av 5-orna körde jag inne i skogen och gick bara på puls och känsla, pulsen kändes lättpressade och farten hög. Bestämde mig för att köra den andra 5an på löparbanan för att få lite tider och formbesked. Redan när jag närmade mig löparbanan så hörde jag på håll någon som ropade:

-"Kom igen nu Gubbar!" och

"Jobba nu blått!"

Ånääeej, mina antagonister fotbollskillarna. Full match mellan två  lag med killar i 18 års-åldern. Sedvanliga racken med 20-30 drickflaskor på bana 1,2 samt 3. Joggade fram till gubben som antagligen var tränare och frågade om jag kunde springa på innerbanan. Jodå, det gick bra. Det blev 13 varv med kryssande mellan drickaflaskor, en linjedomare som envisade sig med att jonglera med sin lilla flagga på innerbanan och tränaren som hela tiden råkade ta ett steg ut på löparbanan precis när jag sprang förbi. Spelarna hade sina flickvänner (?) samlade i ett av hörnen av idrottsplatsen. Varje gång jag sprang förbi hörde jag ett lätt hysteriskt fnitter, antagligen blev dom upphetsade när dom såg ovandelen av mina bleka lår i de högt skurna slitsarna på mina Stefan Holmsliknande löparshorts.


Eftersom det kändes så lätt (sluttid 17.35 snittpuls 169) så var jag oförbered på att magen skulle vända sig helt ut och in när jag kom i mål och böjde mig framåt. Märkligt att spyan inte ens föregicks av någon form av illamående. En fint tuggad blandning av morotskaka och Brämhults hallonjuice som inmundigats en halvtimme innan passet flöt nu över innerbanan och delvis på mina skor. Fotbollsspelarflickvännerna fick alla sina fördomar om löpare bekräftade. Jag överdrev lite och ragglade med spya i mungipan åt deras håll vilket var till stor munterhet.


Kände mig lite medtagen efter det och och satte mig på en bänk för att återhämta mig innan jag fortsatte passet. En liten kille på 5-6 år gick förbi och tittade på mig med stora ögon och frågade sen sin mamma:

-"Varför gråter den gubben?"

Men hallå liksom,  det är inte så lätt att spy utan att få röda, tårfyllda ögon. Det där med "gubben" är lite mer svårsmält dock.


Av Filip - 13 maj 2009 21:43

Träningen flyter på. Skippade simningen idag då jag kände mig ganska rånbögmördad* i axlarna efter tisdagens simpass. Istället 7 mil på tempohästen innan jobbet. Tyvärr knäckte jag ett av armstöden så 90% av sträckan blev on the hoods. En något sval nordanvind fick mig att trampa på lite hårdare än tänkt för att hålla värmen.


 Sen följde en hel dag på labbet med "mina tjejer", dvs mitokondrierna. Mitokondrierna ärvs helt maternalt via x-kromosomen så dom är alltså tjejer och dom uppför sig så också, även om man gör allt som man ska så kan det gå hur snett som helst om det är fel dag :-)


Seneftermiddagen spenderades på Stadion med musketören Lelle (som bara är såååå smal allså) och Bambi. Efter en evighetslång väntan på att Bambi skulle bli klar med skippingtrippinghälgången, sätta fast ett suddgummi mellan tårna och tejpa allt som satt löst så satte vi igång. En exakt upprepning av förra veckans pass, 11x300m med 2 min vila men idag snittades de upp på 48.1sek Känns som en bra idé att chocka kroppen från all aerob träning med lite syraintervaller. Det brukar ta några dagar innan man får tillbaka studsen i steget men när man väl superkompenserat så brukar man känna sig riktigt stark i alla farter.


* Fotnot. LillKötta har lärt mig att detta är det värsta av alla våldsbrott men även ett adjektiv som målande beskriver hur man känner sig efter vissa träningspass.


Av Filip - 11 maj 2009 16:24

Simmade en sväng med Antti imorse, i runda svängar 3700m i zon 2. Vi höll igen en hel del eftersom vi är ganska skraja för vad Big Mike har hittat på för tisdagspass åt oss nu när vi gnällt över att träningen varit för lätt. Avsultade med 600m i 1.30-fart för att inte helt korka igen.


Sen var jag och labbade ända till kl 14 utan att hinna käka lunch, rullade sen snabbt hem och hade inte mer än hunnit bre den första mackan förrän Lelle ringde och sa att vi måste köra löpintervaller NYSS. Bara att trycka ner resten av mackan och stappla iväg till Hammarbyhöjdens IP. Uppjoggen var ett enda långt gatlopp av lågt blodsocker och oåterhämtad lekamen. Passet var ett klassiskt standardpass som löpare kört sen tidernas begynnelse och som jag har massor av baktider på från arla min ungdom:


3000+2000+1500+1200+1000m med 8,6,4,3,2 min vila. Tider 9.57-6.45-4.59-3.52-3.17 Kände mig väldigt svag och sliten i benen men hjärta och lungor blev inte nämnvärt ansträngda. Ett ganska bra pass och skönt att ha gjort dagens träning redan.

Av Filip - 10 maj 2009 22:02

Namnet på rubriken är tydligen ett riktigt ord. Fick själv läsa det 3-4 ggr innan jag fattade vad det stod.


Uppdateringarna här har varit bristfälliga och det är endast ett tecken på att tiden varit ond mot mig och bloggandet är en av de första sakerna som stryks från agendan. Sen är det inte lika roligt att blogga om man inte har saker att vara sarkastisk/ironisk över heller. Någon kommentator trodde jag råkat ut för en våtvästvecka men huvedajävlamig, sånt är jag förskonad från sen jag lärde mig tillämpa FFF-teorin.


Har faktiskt gjort en uppsjö av pass som innefattat hela registret från ett halvbonkat, kallt långpass löpning i regn med Lelle i lördags (uppstigning 05.20), till en beer-mile på Daves svensexa: 4x400m med en starköls vila efter varje varv. Min tid blev 7.40, vinnare blev Antti. Någon som är förvånad? Jag var nära att komma ikapp en spyende/ulkande Dave i sista kurvan men han ökade när han fick syn på mig...


Precisen hemkommen från ett cykelpass som går in på karriärens topp-3 där jag snittade 38.2 km/h med 134 i snittpuls. Ensam och inte helt oblåsigt. Dessutom tog jag av och på skor och hjälm på parkeringsplatsen här utanför i 20 minuter. Det som i triathletmun kallas växlingsträning. Bjöd snusarna på moped på ett gott skratt.


Nämnas bör också ett intervallpass med Bambi om 11x300m med 2 min vila (snitt 48.6) på Stadion. Det där är nära maxfart för mig och syran känns mer och mer obehaglig för var gång jag kör ett sånt pass. Bambi lyckades sin vana trogen jobba upp en nervositet inför passet som strök den tunna linjen till ett nervsammanbrott innan jag tvingade henne att börja passet. Gick ju bra ju! Världens bästa farthållare utsågs jag till då alla 300ingar gick i registret 48.3-49.1 Tjejen är typ 23 år gammal och värmer upp längre än en 38-årig bulgarisk höjdhoppare. Nästa gång får hon fan börja passet 2 timmar innan mig och skicka ett sms när hon töjt ut varenda muskel så den är 3 ggr så lång som den borde vara. Själv gillar jag 10min jogg, blåsa ut en klick snor genom vardera näsborre och sen på't.





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se